Vad jag än gör så känner jag mig övergiven av mina vänner , också utav en liten del av min familj. Jag är det såkallade svarta fåret. Nu har jag gått in i en period där jag vill se vilka som verkligen är min riktiga vänner, för att sedan kunna rensa ur dem som inte är det ur mitt liv. Dem som snackar en massa skit bakom min rygg vill jag aldrig höra av igen. Jag vet att det finns människor där ute i den stora vida världen som försöker få mej att tro att vi är goda vänner för att sedan gå och snacka blaj om mig med  dem vänner som verkligen betyder något. Hur fan tänker dem? Varför kan folk bara inte säga vad dem tycker rakt i mitt ansikte istället för att gå och snacka ?Okej det gör ont att höra vissa saker men fan så mycket ondare att få höra dem på omvägar. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK? Bästa vänner behöver inte höras av varje dag, men man kan fan höra av sig. Just därför börjar ja tvivla på vår vänskap, det känns som att nu när jag väl hittat någon som jag vill vara med och som vill vara med mej, bryr ni er inte längre?! Är det så man ska göra?

 Det här är verkligen inte till EN person utan faktiskt till två personer, och jag kan bara säga het uppriktigt hur besviken jag är på er. Jag tänker inte låta erat huvud vila på  min axel längre när ni är ledsna, för min tröja ska inte behöva bli våt för era tårar. Bevisa  det faktum att ni är riktiga vänner. Jag orkar bara inte.