Det gör ont i mig att se vad du har förändrats. Varför har du blivit någon som man så lätt kan avsky? Varför är du  en sådan människa som har börjat prata så mycket om andra, det var ju du som hatade såna människor mest av allt.
Älskade du.
Det gör så ont för jag vill verkligen hjälpa dig, men jag vet inte om jag orkar gå igenom samma sak igen. Jag  vet inte om vi någonsinn kommer till att betyda så mycket för varandra som vi en gång gjorde. Men du ska veta vilken plats du har i mitt minne, mina tankar och speciellt i mitt hjärta. Men jag hoppas du rycker upp dig snart och vaknar och ställer dig själv frågan " är det det här jag vill". Kanske är det här din väg, men förlorar du inte mycket på den? 
 Jag lovar dig att jag är redo att offra  allting, om du lovade mig att du mådde bra. Jag vet faktiskt inte om du mår bra idag, men jag hoppas det såklart. Men. Vad var det som hände som gjorde att du var tvungen att klippa av allt och bara fly?
Varför delad du inte med dig av det? Det gör ont i mig att jag inte vet någonting om ditt liv längre, för jag kan inte sluta torka tårar vid tanken på att du måste gå igenom samma sak som jag en gång gått igenom. Jag vill bespara dig alla tårar det brustna hjärtat och speciellt dig själv i egen hög person. Som jag tjatat förut i mina inlägg, den allra viktigaste människan i ditt liv är du.