Nu kommer den där saknandet fram igen. Éfter den där bästa killkompisen. Tjejer i all ära, men tjejer kan inte trösta en som en en äkta killkompis. För ni har inte den där famnen som man kan drunkna i , bara glömma allt för den där lilla stunden, att bara låtsas som att allt är bra, den lilla stunden bara.När ska jag hitta den där killkompisen igen? För allvarligt,  jag vill inte ha någon pojkvän. Jag klarar inte av att känna  mig instängd, jag klarar inte av inte få göra som Jag vill. Jag vet inte vad det är jag söker, för det känns som om att om jag träffar någon försöker jag bara hitta den där perfekta vännen i.
Jag saknar de två enda riktiga killkompisar jag har haft, men dóm har sårat mig så jävla mycket så jag har så svårt att släppa någon in på livet igen . I hela mitt liv har jag haft killkompisar, men nu har jag 90% tjejkompisar. Varför? För att jag har inbillat mig att dom inte kommer att såra mig. Men kom igen! Alla vet att tjejer är dom som snackar mest skit om varandra, dom bråkar mest, blir lätt tjurigast osv . Men något jag lärde mej för länge sen, var att inte ha sex med killkompisar. Men endå gör jag om det. Tänker att " han är inte likadan" . Jag är definitvt ingen människa som måste vara kär för att ha sex,  men är man vänner ( eller ser varandra dagligen ) påverkar det hur man är mot varandra. Man har MKT lätt för att bli osams. Nu tänker ni att det måste inte alls vara så, men jo, så är det bara. Iaf dom gånger jag har varit med om det , jag får helt enkelt se hur det blir med denna sak i framtiden. Jag vill bara att ni som är mina vänner inte ska ta illa upp för denna text, det är inte menat så. Men ni som känner mej bra vet vilka det är jag saknar och varför. Nu när hela mitt liv är upponer, vill jag bara ha dig nära igen. Det va ingen som kunde få mig på så bra humör som du . Ingen . Jag måste sluta skriva såna här inlägg om dig snart. Det här är ju larvigt. Jag jämför ALLA med dig. På g:s  killkompisar, killar i största allmänhet, tjejkompisar. Jag tänker alltid efter vad du skulle tycka om dom sen dömer jag utifrån det. Och det är sjukt , för jag tvivlar på att vi kommer bli vänner igen , även om jag aldrig kommer sluta hoppas. Ingen kan nå upp  till din nivå, och jag hatar dig för det .  Varför kan du inte bara stå vid min sida för? Varför kan du inte bara sluta larva dig? Jag  behöver dig. Jag kommer gå under snart. Snart har det gått ett år ( mitten på augusti) sen det var byebye med vår vänskap. Och jag har fortf inte släppt det. Jag kan bara inte. Du betyder idag mer än någon annan. Hur fan lyckas  du? Så jävla länge har jag inte kännt dig , bara sen jag var 13 (12??) det är tre år (4??) . Men du kanske betyder så mycket just för att du var/ är kanske den enda jag litar på upp till 100% . Jag litar på mina andra kompisar med, men inte lika mkt.

Jag vet inte om jag klarar ett helt liv utan dig. Det kanske bara blir ett halvt.